Sommar 2019 – del 2

Svårigheten med att vara ledig tillsammans med barnen är att få till lagom med aktiviteter. Det får inte vara för mycket, så att man blir utmattad, men heller inte för lite, så det blir långtråkigt.

Veckan innan Kreta lyckades jag få till just en sån perfekt balans av aktiviteter blandat med hemmaliv.

En dag åkte vi till Uppsala och var på Titanic-utställningen. Den var riktigt bra och fångade såväl barnen som mig.

Det blir lätt att det slinker ner en hamburgare när man varit på äventyr!

Sen hade vi någon dag emellan då vi var hemma, för att sedan tillbringa en dag på äventyrsbad. De var roligt, trots att det inte riktig blev som vi tänkt oss från början. En sådan aktivitet tar hursomhelst nästan all energi, så det är definitivt inte särskilt motiverat att göra något vettigt dagen efter. Albin fick träffa sin hundvakt, det var allt!

Lagom till svenska sommarvärmen kom tillbaka så packade vi våra väskor och åkte till Kreta – jag, Nikolas, Wilma och Emma. Det var en resa vi sett fram emot länge att få göra, så vi var alla väldigt förväntansfulla och spända.

Oskar åkte i samma veva till Berlin med sin pappa, en resa han också sett fram emot mycket, så för första gången någonsin semestrade barnen på lite olika håll.

Jag har fått ganska många lärdomar från alla semesterresor genom åren. Det har blivit ett antal, både inrikes och utrikes. Mina insikter har jag bloggat om ganska flitigt år efter år.

Denna resa visste vi från början skulle skilja sig mycket från tidigare resor barnen varit på. Men annorlunda behöver inte vara sämre och med facit i hand kan vi nog konstatera att det blev bättre.

Till att börja med så bodde vi i lägenhet, mitt i Chania stad, långt ifrån en pool och en kvarts promenad från stranden. Vi badade varje dag, men på lite olika ställen för variationens skull.

Det fanns en till dimension med denna resa som barnen inte var vana vid och det var det faktum att vi var i Nikolas hemstad. Vi träffade familj, släkt och vänner till Niko och fick uppleva platser vi aldrig hade fått gjort annars. I tre dagar hyrde vi bil och körde runt lite. Bl.a var vi i huset Nikolas delvis växte upp i, som hans familj nu håller på och säljer. Det var fint att få se.

Otroligt vackra omgivningar!

En dag åkte vi till Elafonissi, en av Kretas finaste stränder. Vägen dit var slingrig, på bergsvägar jag aldrig hade vågat köra själv på tidigare. Det var lite scary stundtals, men så värt det!

Jag har blivit en modigare typ efter skilsmässan och efter att mina föräldrar gick bort. Jag gillar att göra saker jag tror att jag inte kan. 😁 Älskar min support också! ❤️

Tredje dagen med bil åkte vi till Limnoupolis, en vattenpark strax utanför Chania. Det var också kul!

Precis som under många andra resor så var upplevelserna många och roliga, men det absolut bästa med denna resa (och jag tror jag talar för oss alla nu) var alla möten. Möten med Nikolas familj och vänner, promenader, samtal, sena kvällar, nya vänner, en ny familj, en ny sorts tillhörighet.

Enda nackdelen var att tiden inte räckte till. Vi ville göra så mycket och träffa så många, så dagarna bara flög fram och vi saknade kanske lite lugn och ro.

Nästa år blir det 2 veckor…minst!

Rika på minnen och upplevelser kom vi hem till ett betydligt svalare Sverige. Passade på att fånga några fina dagar vid stranden, men det var i kallaste laget för njutbart bad. Barnen blev lite förtjusta i snorkling och att ”försöka-fånga-fisk-med-håv-aktiviteter”.

Min allra sista semestervecka tillbringades med Nikolas, där vi bl.a. var på Pridefestival, firade vårt ettårsjubileum med en god middag, samt hade en kväll i stan med nyfunna vänner, lite god Proscetto och öl på en takterrass.

Nu är vardagen tillbaka med jobb och nästa vecka även skola för barnen, men när jag tänker tillbaka på sommaren så gör jag det med otroligt mycket kärlek. Jag har så många fina inre bilder att plocka fram när mörkret nu sänker sig över vårt land och vardagens hets gör sig påmind.

Energin som jag har fått ska jag försöka förvalta och redan nu jobbar vi på ”beach 2020” 😉😜.

På återhörande! ❤️

Sommaren 2019 – del 1

Nu har det åter gått 3 månader sen jag skrev i bloggen senast. Livet bara rusar förbi och det är inte ofta jag tar mig tid att skriva och reflektera längre.

Det är lite synd.

Det är 2 dagar kvar på min sommarledighet. 2 dagar av de 52 som redan passerat. Och precis som i slutet på varje sommarledighet, så vill jag stanna tiden en stund och minnas tillbaka på alla fina ögonblick och oförglömliga upplevelser.

Jag brukar alltid ha en känsla av att jag vill ha mer, att jag liksom inte är riktigt nöjd när semestern är slut, så även i år. Mer resa, mer bad, mer uteserveringar, mer umgänge, mer av allt som hör sommaren till. Jag är inte färdig! Inte redo för mörker, stress, förkylningar och kyla.

Förra årets höst minns jag knappt. Den bara swoshade förbi. Då gick jag omkring i en nyförälskelse-bubbla och allt var bara bättre än året dittills hade varit. Men nu då? Året har varit fantastiskt…sommaren likaså. Nu blir det vardag igen och det känns.

Men…jag ska försöka befinna mig i nuet så mycket jag kan och hitta ljusglimtar när mörkret nu sakta säker sig över vårt land.

Sommaren då…det var ju det inlägget skulle handla om. 😁

Sommaren inleddes fint och mjukt. Jag sa farväl till min klass som jag haft äran att vara lärare för i 4 år. Det var vemodigt, men kändes ändå fint på något sätt. Jag ägnade sista arbetsdagarna åt att förbereda mig för det som ska komma nu….lärare i förskoleklass. Från 3:or till 6-åringar, ett ganska stort hopp. Gjorde det jag kunde och gick sedan på en MYCKET efterlängtad semester.

Midsommar firades i parken alldeles utanför mitt hus. Det var då ledigheten började på riktigt kändes det som.

Sedan följde en ledig vecka utan barnen. Konstigt, men otroligt avkopplande. Det gick alldeles utmärkt att stänga av och stänga ute alla måsten och bara hänge sig åt lathet.

En ny frisyr skaffade jag mig också! 😉

Jag och Nikolas tog barnen till bowlinghallen en eftermiddag. Det var roligt! Man spelar alldeles för lite bowling nuförtiden.

Vi njöt av sena kvällar, lite sol och bad, goda middagar och avslutade Juni månad på en mycket trevlig 40-års fest.

I början av Juli hade jag en mycket efterlängtad reunion med fina vänner från skoltiden. Jenny har jag känt allra längst, i hela 37 (!) år. Kaisa och Yasmin sen i slutet av högstadiet och början av gymnasiet, så det är många år och hundratals minnen vi har tillsammans.

Då…

Nu….❤️

Jag vill minnas att det var en svacka vädermässigt där i början av Juli, så det blev knappt något bad och inget solande. Däremot massa regn!

Gjorde ett äventyr i Stockholm med barnen, var på bio och sålde min iPhone den veckan! 😁

Sen följde återigen en chill vecka utan barn, då jag och Niko tillbringade ett par dagar på Mörkö hos Totte och Sane. Det var härligt!

Har lyckats titta igenom lite Netflix-serier också. Sånt jag aldrig hinner annars. Såg alla säsonger av Stranger Things under drygt en vecka, vilket avslöjar att tempot var väldigt lugnt!

Det här var typ halva semestern – Återhämtar-veckorna, då just inget stort hände. Perfekt blandning av stillhet och lite aktiviteter, men mest stillhet faktiskt. Andra halvan av ledigheten kommer i ett nytt inlägg. Där har vi mer action och aktiviteter jag vill skriva lite mer ingående om.

Jag återkommer!!

Tre månader…

…har snart gått sen jag skrev i bloggen senast. Den tycks inte sakna mig det minsta, men jag saknar skrivandet en hel del. Min hjärna fungerar mycket bättre av att få skriva ur mig mina tankar emellanåt.

Hursomhelst…. det har hänt massor verkligen! Så mycket att det nu såhär i efterhand blir lite av ett omöjligt projekt att återge alla upplevelser.

Om jag går från Järvsö till Kreta, via Västerås, så kan jag rama in de stora händelserna, men vardagens små bestyr är nästan mer intressanta att ta del av efteråt, när man blickar tillbaka.

Jag gör så att jag delar mina stora händelser, med en vardaglig ”touch”. Håll till godo.

Skidresan till Järvsö på sportlovet med mina barn var fantastisk. Fina backar, kul skidåkning, bra väder och framförallt väldigt tålmodiga och trevliga barn. Men den pyttelilla grej som verkligen gjorde skillnad, var stugan vi hyrde. Att kunna bo och leva ”som vanligt” mellan skid-passen, i synnerhet när man har ett NPF barn, är av stor betydelse. Andra kanske uppskattar svajigt wi-fi, knarriga hårda sängar, trånga utrymmen och pyttelitet kök med begränsade möjligheter, men det har vi lagt av med. Låt oss ha det som vanligt när vi ska göra ovanliga saker….helt enkelt.

Stugan var stor, hade superstabilt starkt wi-fi, rejält kök, två sovrum, sköna ikea-sängar, tvättmaskin, diskmaskin, platt-tv, rymlig hall och sköna soffor. När vi slapp kompromissa med vår vardag blev stunderna i backen magiska! Kommer garanterat boka samma stuga igen om vi åker tillbaka.

Två veckor efter Järvsö förlovade jag mig med mannen i mitt liv, och tillbringade ett dygn på Steam hotell i Västerås. Okej…jag kan erkänna svårigheten att få till en vardaglig ”touch” på den händelsen. Den var rakt igenom lyxig, glamorös och romantisk från början till slut. Ingen vardag alls i sikte det dygnet! Men så ska det väll vara. Åk till Steam hotell om ni har möjlighet. Är i första hand perfekt för romantik, men funkar att ta med mamma/pappa eller sina barn eller kollegor också.

Inför påsklovet hade jag en tanke på att jag ville resa bort någonstans. Jag skulle ju vara utan barnen första lediga påsken någonsin och hade ingen lust att bara vara hemma en hel vecka. Tanken på Kreta kom till mig när jag och Niko började planera för sommarsemestern där. Jag visste ju inte då hur det skulle bli med barnen, om de skulle följa med oss på sommaren eller inte, men oavsett vad så började jag tycka det vore jättekul och smart att besöka Kreta och Nikos familj innan sommaren. Det tyckte Niko också, så vi bokade flyg och boende för 4 dagar, men sa inte ett knyst till hans mamma. Hans syster fick dock veta att vi skulle komma.

Sent på kvällen den trettonde april, i ett bostadskvarter någonstans i Chania, fick därför en Grekisk mamma en stor överraskning när hon plötsligt får syn på sin son som kommer nerför gatan, hand i hand med sin nya kärlek. Reaktionen var priceless!

Vi hade 4 härliga dagar på Kreta. I första hand för att träffa familj och vänner till Niko, men också för att utforska och njuta av den otroligt vackra staden som Chania är. Mycket god mat blev det och ja….vi gillade varandra hans familj och jag. 😊

I sommar åker vi tillbaka. Då följer Wilma och Emma med också. Med facit i hand känns det bra att ha varit där en gång innan sommaren. Vi har planerat lite utflykter och jag kan förbereda tjejerna lite på vad de kan förvänta sig. Det blir ju en sorts resa de inte är vana med. Inget all-inclusive, massa nya människor, Grekisk kultur och mer varierade händelser. Det kommer bli så bra. Och jättekul!

Så….världens längsta blogginlägg är klart nu. I morgon är det Albins födelsedag. 6 år fyller han och det ska såklart firas!

Jag tror inte det tar 3 månader till nästa blogginlägg, men vem vet….

På återseende!!

Nähä!

Halva dagen nu har jag försökt formulera ett inlägg om varför jag inte mår så bra just nu, utan att låta gnällig och otacksam. Bara få ur mig lite tankar och känslor som jag brukar.

Men det var visst omöjligt. Lika lite inspiration jag känner för kommande vecka, har jag visst även för att skriva i min blogg. Den brukar annars vara bra på att hjälpa mig sortera känslor.

Ingenting allvarligt har hänt, jag är bara så innerligt trött på den obalans som råder mellan mina olika liv. Det är tärande att leva långt över sin kapacitet ena veckan, såpass att man knappt hinner återhämta sig andra veckan.

Nu gnäller jag ändå…fast jag vet att det finns de som har det långt mycket värre. Men inför varje vecka med barnen, tar jag numera ett mycket djupt andetag, dyker och hoppas jag kommer fram till fredag med syre kvar i lungorna. Lite så….

De veckor jag inte har barnen går åt till återhämtning. Stilla samboliv och jobb i lagom dos och framförallt inga måsten. Men den här veckan blev det inte så av någon anledning. Återhämtningen uteblev och energin tog slut i fredags kl 14, på dörrmattan hemma, tre timmar innan barnhämtning. Skratt byttes mot tårar och det har sällan känts så jobbigt att skjutsa Nikolas till tåget och skiljas från sambolivet för en vecka.

Jag har världens finaste ungar, tro inget annat, men specialanpassningarna som finns runt två av dem, i kombination med heltidsarbete, hund, hem, aktiviteter, möten, läkarbesök osv osv, är mycket svårare att fixa ensam än vad jag kunde föreställa mig. Stor respekt till alla heltids-ensamstående föräldrar där ute!

Nu har jag gnällt klart tror jag. Och det blev ett inlägg till slut.

Men faktum kvarstår. Jag kan inte ta bort mina barn eller deras diagnoser, jag måste anpassa mig och mitt liv efter dem. Jag kan inte ändra det faktum att jag är skild, det är ett val jag inte ångrar. Hunden är en familjemedlem och ett ansvar jag inte kan lämna bort. Kvar finns bara en sak att se över, som tar mer energi än det ger för tillfället…..mitt yrkesval.

Är det värt allt slit? Det är frågan jag måste ställa mig.

2018

Försöker mig på att summera året 2018.

2018 har inte, liksom 2017, 2016, 2015 och 2014, varit ett helt enkelt år att ta sig igenom. Men konstigt nog lever jag och är mer harmonisk än på länge just nu. Karma gives back!

2018 är året då jag förlorade mitt gamla liv helt och hållet. Året då villa blev till lägenhet. Året då jag nyskild också blev föräldralös. Året jag tillbringat bara hälften av tiden med mina barn.

Låter kanske deppigt och eländigt.

Men 2018 är också året då jag tillbringat mycket mer tid med mina vänner och syskon. Året då jag började säga ”ja” och unnade mig själv att vara lite ego.

Året då jag träffade kärleken med stort K.

Man kan säga att januari – juni var riktigt slitsamma månader. Flytt och att vänja sig vid varannan-veckas-livet gick ganska bra. Men att se sin pappa ätas upp av cancer-helvetet var smärtsamt, oerhört smärtsamt! Att förlora honom var tungt för själen, för plötsligt hade jag ingen förälder kvar, men ett helt hus fullt med prylar som jag och mina bröder fick ta hand om.

Mitt i allt försökte jag leva. Jag tog varje tillfälle att säga ja till saker, både ensam och tillsammans med barnen, som för att kompensera de senaste åren av nej-sägande. Jag började också dejta lite smått. Kastade mig nyfiket ut i en okänd värld, som skulle komma att leda mig till min perfect match.

Även fast månaderna efter juli stundtals också varit lite jobbiga, så har livet varit betydligt vackrare och mer meningsfullt sen Nikolas kom in i mitt liv.

Vi ser fram emot ett liv tillsammans.

Nu såhär i december är jag trött, mycket trött. Tempot har varit högt, jag och barnen har varit mycket sjuka sen i oktober och många känslor har svallat hit och dit. Pappas hus har blivit sålt och bouppteckning har gjorts. Arvsskiftet hann precis bli klart nu innan jul, så det känns lite som man kan pusta ut äntligen!

Jag står stadigt nu känner jag. Faktiskt så tror jag ingenting kan få omkull mig nånsin. Jag har varit med om ganska många kriser i livet, men nu hoppas och tror jag att Karma har ett gott öga till mig. För det räcker nu.

Enough!

Lite bilder för att summera året:

Livets olika liv

Det känns som att jag lever två olika sorters liv just nu. Två parallella liv som så småningom ska flätas ihop till ett, men som just nu får levas och frodas lite oberoende av varandra.

Det ena livet lever jag den här veckan – barnveckan. Den veckan när mammauppdraget tar 95% av ens vakna tid. När ens öron ständigt får lyssna till ”mamma” – följt av klok-ord och berättelser av olika slag. När matplanering och matlagning tycks ta oproportionerligt mycket tid i anspråk. När dammsugarn och diskmaskinen går non-stop och soporna måste tömmas varje dag. När skola, jobb, lämningar, hämtningar, läxor, samtal, mysprat och aktiviteter ska balanseras och jongleras med efter bästa förmåga. När jag får komma till ro på kvällen omgiven av gosiga barnkroppar tätt intill mig i sängen. När tystnaden på kvällen landar som en påminnelse att det faktiskt aldrig blir helt tyst när barnen är med.

På kvällen, när barnen har somnat, korsas mina liv en smula då jag videochattar med Niko. Vi är vuxna och kloka, men det är svårt att stå ut med längtan ibland, så att få prata en stund varje kväll känns fint i hjärtat. Han har träffat barnen, men tanken är att vi tar det lite lugnt så de får vänja sig i sin takt.

De veckor barnen är hos sin pappa, så är det jag och Niko. Då är det förutom jobb inga måsten alls. Vi gör det vi känner för; äter gott och lite lyxigt, umgås med vänner när tillfälle ges, softar i soffan, dammsuger aldrig, diskar ibland, dricker vin en onsdag, käkar glass till ”night-snack” och hör bara varandras röster, när vi inte tillåter oss att bara vara i tystnaden en stund. 😊

Även under dessa veckor korsas mina liv en stund ibland, då jag ringer och pratar med barnen. Ibland behöver vi ses, men oftast är det via telefon vi håller kontakt.

Jag gillar mina liv! Var och en av dem har sina guldkanter och den ena ger alltid bränsle åt den andra. Känner mig mer harmonisk än på länge och även fast jag längtar till den dagen då dessa liv flätas samman till ett enda, så försöker jag njuta av nuet så mycket det går.

När livet händer

Oj vad länge sen nu det var jag skrev något! Man kan tro att jag dött eller nåt, men nej, jag lever mer än någonsin faktiskt!

Ni vet det här som jag skrev för lite över två månader sen, att man måste leva, inte bara överleva, resulterade faktiskt i att livet tog en annan riktning än vad jag hade vågat hoppats och tro.

Jag utelämnade en del information då, lite detaljer om att det fanns ”någon” som stormat in i mitt liv, via Helenelunds pendeltågsstation, och rakt in i mitt hjärta.

Jag hade egentligen inte alls för avsikt att träffa någon ny att leva med överhuvudtaget. Men så smög sig den där känslan på, att det vore roligt ändå att dela sin vardag med någon och att ha någon att uppleva saker ihop med förutom barnen.

Dagarna i Leksand, som för övrigt var helt underbara, fick mig också att sakna den där andra vuxna, som man kan ta ett glas vin ihop med på kvällen och som kan hjälpa till att balansera när barnen vill olika.

Känslan av att inte längre vilja leva som singel växte sig alltså starkare, så jag tog mod till mig att försöka ändra på det. Det gick snabbare än vad jag hade vågat hoppats på!

För plötsligt, den näst sista dagen i juli, så dundrade Nikolas in i mitt liv. Och här har han stannat sen dess, för allt liksom stämde….. ni vet den där 100% perfekt match, man annars nästan bara ser på film, den släpper man ju inte taget om.

Så här står vi nu, 2 och en halv månad senare, i ett förhållande vi är säkra på kommer göra oss lyckliga, båda två.

Barnen vet såklart och har fått träffa honom, men för deras skull tar vi en vecka i taget just nu. Ensamveckan är dock inte ensam längre, medan barnveckan bara tillhör barnen än så länge. Det funkar tillsvidare, för livet är ändå här och nu.

Jag har lärt mig, att när livet händer, får man ibland ställa om sina tankar och gå dit hjärtat vill. Det gör jag nu. Långsamt men bestämt. ❤️

En vecka som sa swish!

Detta inlägg skrevs för en vecka sedan och råkade glömmas i utkast. Kommer nu istället!

——————————————————————

För ganska exakt en vecka sedan låg jag på midgårdsbadet och reflekterade över min fantastiska ensamvecka.

Jag visste att denna vecka med barnen skulle gå snabbt, men det här är ju löjligt! Den sa bokstavligen swish och inte vet jag, men ska veckorna gå såhär snabbt så får jag ju snart plocka fram julpyntet 😏.

En helg kvar, sen börjar jag jobba igen efter 7,5 veckas ledighetskarusell. Ingen toppensemester har det varit precis, men tillräckligt många ingredienser för någon form av återhämtning, har jag lyckats pilla ner i smeten.

Dagarna på Leksand sommarland med barnen var fantastiska! Allt flöt på! Barnen var glada, modiga, hjälpsamma, roliga, uthålliga och vi gjorde så många roliga saker tillsammans.

Dagarna hemma sedan blev fyllda med saker de också, men blev kanske lite sega till slut. Nu vill jag återgå till vardag! Slippa laga all mat, få lite struktur och ordning i rutiner. Fast det ska sägas att det här med att inte behöva bry sig om vad klockan är, är något jag kommer att sakna.

Nedan följer ett litet bildpotpurri från minisemestern i Leksand.

I en trampbåt

Oskar testar BMX banan

Emma i låghöjdsbanan.

Livet!

Leksand strand. Verkligen fin campingresort.

Kvällsaktiviteter.

Tripp, trapp, trull #1

Tripp, trapp, trull #2

På väg att åka Zipline!

Bara säg ja, det blir lite roligare då! 🙂 

Som sagt, lite roligare! 😀

Jag och mina knäppisar!

Ingen camping utan minigolf!

Så. Vackert.

Höghöjdsbanan som jag och Wilma gick. 

Oskar gillade att ro runt sin syster i roddbåtarna.

Segway var faktiskt en riktig hit!

För att inte tala om Go-kart! Jättekul tyckte alla inblandade!

Nu är ju Leksand sommarland mestadels ett vattenland och många timmar spenderades förstås i diverse vattenrutschkanor. Men som på många andra vattenland så rådde där totalt fotoförbud, så från dessa aktiviteter finns inga bilder. Men jag kan varmt rekommendera Leksand sommarland för er som ännu inte varit där. Ett alldeles lagom sommarland, med tillräckligt många och häftiga aktiviteter, på en inte alltför stor yta. Leksand resort, campingen och stugbyn bredvid, var också ett riktigt trevligt ställe att bo på. Enda minuset på resan är priserna. Liksom många andra tema-parker vet de hur man tar betalt.

Jag gissar att vi kommer tillbaka!

Man måste leva lite också…

…inte bara överleva.

Igår morse vaknade jag kl 04.05. Tvärpigg. Det var varmt, någon åkte moppe fram och tillbaka, en mygga surrade…ja, massa irritationsmoment fanns där.

Men för första gången på länge så bara låg jag där med ett fånigt leende och kände mig så glad! Glad och tacksam!

Jag bestämde mig inför den här ensamveckan att jag ska göra sånt som ger mig energi och ta tillvara på varje möjlighet.

Tro mig, det har jag gjort!

På fredagen, efter jag lämnat över barnen till Niklas , så åkte jag hem till min kollega Kenny. Det blev poolbad, middag, vin och massa härligt prat! Så trevligt!

På lördagen gick jag all in med min älskade vän Kaisa. Vi shoppade lite tillsammans, tog en fika, pratade, lagade middag, drack vin, pratade lite mer, fixade i ordning oss som under ”the good old days” och åkte sen in till Stockholm och roade oss. En underbar kväll!

Söndagen tillbringades i sällskap med mina bröder då vi rensade vinden i pappas hus. Jobbigt (och framför allt svettigt) men på sätt och vis energigivande då man återupplever gamla minnen ihop.

I måndags kom Hanna och vi åt lunch ihop. Efter den följde jag lite spontant med henne och provkörde bil i Uppsala. Jag kanske vet nu vad jag ska byta till i januari.

I tisdags åkte jag med Wilma in till Stockholm en sväng och på kvällen var vi och såg nya mamma Mia filmen. Så bra!! Kul att få lite bonusumgänge med stora flickebarnet också!

Onsdag blev en vilodag, men på kvällen kom en föredetta granne på spontanbesök. Lite vin och prat igen i den ljuvliga sommarkvällen! Härligt!

Ju mer jag tänker på den här veckan desto gladare blir jag! Jag vet att det inte alltid kommer att vara såhär skitkul, men jag tar tillvara på det nu och njuter av känslan.

Igår torsdag fick jag ett fint sms av min chef som stärkte mig. Tänk att en sån liten handling, några rader väl valda ord i ett sms, kan göra skillnad för någon. Viktigt att minnas!

På kvällen igår blev det bio igen. Denna gång med min vän Angelica. Så himla mysigt!

Ensamveckan avslutar jag i ensamhet på midgårdsbadet. Reflekterar och njuter av stunden.

Nu väntar en intensiv vecka med barnen. Vi åker till leksand sommarland sön-tis. Sen händer massa andra saker som kommer att göra att veckan säger….swish!! Men det ska bli härligt att komma iväg lite!

Det var ju roligt att jag för en gång skull skrev ett litet glatt inlägg! 😀

Nu ska jag hem och förbereda för barnens ankomst!

Vi hörs!

Don’t look back in anger

Rubriken – en klassisk låt av Oasis, men likväl även något som upptar mina tankar för det mesta nu. Hur ska jag kunna se tillbaka utan att bli arg och bitter? Ska jag ens se tillbaka? Om detta strider min hjärna med just nu och jag växlar mellan att vara rätt stabil vissa dagar, för att sen falla ihop till en gråtande liten pöl.

När livet känns som värst så tänker jag att jag inom loppet av 3 år har förlorat allt. Mina båda föräldrar, mitt äktenskap, halva tiden med mina barn, ett hus, en stabil ekonomi, en tillhörighet. Hur ska jag låta bli att vara arg på det? Arg på cancer och hjärtsjukdom! Arg på på mig själv som inte kunde bättre! Arg över att behöva ta ifrån mina barn en del av deras liv och trygghet! Arg på ensamhet!

Så värdelöst och kasst!!

Men så ibland glimrar ljuset till i mörkret och jag ser ändå det jag har och försöker känna tacksamhet för det. Mina fina älskade barn förstås. Som med sin tapperhet och inre trygghet ändå fixat det nya livet hyfsat väl. Mina vänner. Ovärdeliga.

Mina syskon med familjer, som jag delar sorgen med. Sorgen efter mamma och pappa som inte finns med oss längre. Tillsammans hjälps vi nu åt att förvalta både minnen och saker efter våra föräldrar. Det är tungt, men för oss åtminstone lite närmare varandra i någon sorts gemenskap.

Är också tacksam över att ha ett jobb jag trivs på med fantastiska kollegor, även om tanken på att jobba igen om 3,5 vecka utlöser en mindre panik.

I detta virrvarr av tankar befinner jag mig just nu. Kastas mellan bitterhet och hopp, glädje och sorg, att leva ut och att lägga ner. Min drivkraft är ändå för det mesta tanken på att det måste bli bättre. Någonstans där framme ler lyckan. Jag tvingar mig själv att leva, att ta för mig, att våga….

Att leva innebär tyvärr också att falla. Falla djupt i känslornas berg-och-dalbana. Men jag vet ju att dalarna blir färre med tiden och inte lika djupa. Det är bara så oändligt svårt ibland att försöka vara positiv, se framåt och våga hoppas.

Någon sa till mig; att skiljas, att vara med om en nära anhörigs sjukdom samt att förlora sin förälder, är var för sig några av de värsta kriserna man kan gå igenom. Nu går du igenom dem alla på samma gång. Det är inte konstigt att det gungar.

Nästa vecka får jag lite professionell hjälp med den biten. Jag vet att det blir bra till slut.

Don’t look back in anger.