2018

Försöker mig på att summera året 2018.

2018 har inte, liksom 2017, 2016, 2015 och 2014, varit ett helt enkelt år att ta sig igenom. Men konstigt nog lever jag och är mer harmonisk än på länge just nu. Karma gives back!

2018 är året då jag förlorade mitt gamla liv helt och hållet. Året då villa blev till lägenhet. Året då jag nyskild också blev föräldralös. Året jag tillbringat bara hälften av tiden med mina barn.

Låter kanske deppigt och eländigt.

Men 2018 är också året då jag tillbringat mycket mer tid med mina vänner och syskon. Året då jag började säga ”ja” och unnade mig själv att vara lite ego.

Året då jag träffade kärleken med stort K.

Man kan säga att januari – juni var riktigt slitsamma månader. Flytt och att vänja sig vid varannan-veckas-livet gick ganska bra. Men att se sin pappa ätas upp av cancer-helvetet var smärtsamt, oerhört smärtsamt! Att förlora honom var tungt för själen, för plötsligt hade jag ingen förälder kvar, men ett helt hus fullt med prylar som jag och mina bröder fick ta hand om.

Mitt i allt försökte jag leva. Jag tog varje tillfälle att säga ja till saker, både ensam och tillsammans med barnen, som för att kompensera de senaste åren av nej-sägande. Jag började också dejta lite smått. Kastade mig nyfiket ut i en okänd värld, som skulle komma att leda mig till min perfect match.

Även fast månaderna efter juli stundtals också varit lite jobbiga, så har livet varit betydligt vackrare och mer meningsfullt sen Nikolas kom in i mitt liv.

Vi ser fram emot ett liv tillsammans.

Nu såhär i december är jag trött, mycket trött. Tempot har varit högt, jag och barnen har varit mycket sjuka sen i oktober och många känslor har svallat hit och dit. Pappas hus har blivit sålt och bouppteckning har gjorts. Arvsskiftet hann precis bli klart nu innan jul, så det känns lite som man kan pusta ut äntligen!

Jag står stadigt nu känner jag. Faktiskt så tror jag ingenting kan få omkull mig nånsin. Jag har varit med om ganska många kriser i livet, men nu hoppas och tror jag att Karma har ett gott öga till mig. För det räcker nu.

Enough!

Lite bilder för att summera året:

Annonser

Livets olika liv

Det känns som att jag lever två olika sorters liv just nu. Två parallella liv som så småningom ska flätas ihop till ett, men som just nu får levas och frodas lite oberoende av varandra.

Det ena livet lever jag den här veckan – barnveckan. Den veckan när mammauppdraget tar 95% av ens vakna tid. När ens öron ständigt får lyssna till ”mamma” – följt av klok-ord och berättelser av olika slag. När matplanering och matlagning tycks ta oproportionerligt mycket tid i anspråk. När dammsugarn och diskmaskinen går non-stop och soporna måste tömmas varje dag. När skola, jobb, lämningar, hämtningar, läxor, samtal, mysprat och aktiviteter ska balanseras och jongleras med efter bästa förmåga. När jag får komma till ro på kvällen omgiven av gosiga barnkroppar tätt intill mig i sängen. När tystnaden på kvällen landar som en påminnelse att det faktiskt aldrig blir helt tyst när barnen är med.

På kvällen, när barnen har somnat, korsas mina liv en smula då jag videochattar med Niko. Vi är vuxna och kloka, men det är svårt att stå ut med längtan ibland, så att få prata en stund varje kväll känns fint i hjärtat. Han har träffat barnen, men tanken är att vi tar det lite lugnt så de får vänja sig i sin takt.

De veckor barnen är hos sin pappa, så är det jag och Niko. Då är det förutom jobb inga måsten alls. Vi gör det vi känner för; äter gott och lite lyxigt, umgås med vänner när tillfälle ges, softar i soffan, dammsuger aldrig, diskar ibland, dricker vin en onsdag, käkar glass till ”night-snack” och hör bara varandras röster, när vi inte tillåter oss att bara vara i tystnaden en stund. 😊

Även under dessa veckor korsas mina liv en stund ibland, då jag ringer och pratar med barnen. Ibland behöver vi ses, men oftast är det via telefon vi håller kontakt.

Jag gillar mina liv! Var och en av dem har sina guldkanter och den ena ger alltid bränsle åt den andra. Känner mig mer harmonisk än på länge och även fast jag längtar till den dagen då dessa liv flätas samman till ett enda, så försöker jag njuta av nuet så mycket det går.

När livet händer

Oj vad länge sen nu det var jag skrev något! Man kan tro att jag dött eller nåt, men nej, jag lever mer än någonsin faktiskt!

Ni vet det här som jag skrev för lite över två månader sen, att man måste leva, inte bara överleva, resulterade faktiskt i att livet tog en annan riktning än vad jag hade vågat hoppats och tro.

Jag utelämnade en del information då, lite detaljer om att det fanns ”någon” som stormat in i mitt liv, via Helenelunds pendeltågsstation, och rakt in i mitt hjärta.

Jag hade egentligen inte alls för avsikt att träffa någon ny att leva med överhuvudtaget. Men så smög sig den där känslan på, att det vore roligt ändå att dela sin vardag med någon och att ha någon att uppleva saker ihop med förutom barnen.

Dagarna i Leksand, som för övrigt var helt underbara, fick mig också att sakna den där andra vuxna, som man kan ta ett glas vin ihop med på kvällen och som kan hjälpa till att balansera när barnen vill olika.

Känslan av att inte längre vilja leva som singel växte sig alltså starkare, så jag tog mod till mig att försöka ändra på det. Det gick snabbare än vad jag hade vågat hoppats på!

För plötsligt, den näst sista dagen i juli, så dundrade Nikolas in i mitt liv. Och här har han stannat sen dess, för allt liksom stämde….. ni vet den där 100% perfekt match, man annars nästan bara ser på film, den släpper man ju inte taget om.

Så här står vi nu, 2 och en halv månad senare, i ett förhållande vi är säkra på kommer göra oss lyckliga, båda två.

Barnen vet såklart och har fått träffa honom, men för deras skull tar vi en vecka i taget just nu. Ensamveckan är dock inte ensam längre, medan barnveckan bara tillhör barnen än så länge. Det funkar tillsvidare, för livet är ändå här och nu.

Jag har lärt mig, att när livet händer, får man ibland ställa om sina tankar och gå dit hjärtat vill. Det gör jag nu. Långsamt men bestämt. ❤️

En vecka som sa swish!

Detta inlägg skrevs för en vecka sedan och råkade glömmas i utkast. Kommer nu istället!

——————————————————————

För ganska exakt en vecka sedan låg jag på midgårdsbadet och reflekterade över min fantastiska ensamvecka.

Jag visste att denna vecka med barnen skulle gå snabbt, men det här är ju löjligt! Den sa bokstavligen swish och inte vet jag, men ska veckorna gå såhär snabbt så får jag ju snart plocka fram julpyntet 😏.

En helg kvar, sen börjar jag jobba igen efter 7,5 veckas ledighetskarusell. Ingen toppensemester har det varit precis, men tillräckligt många ingredienser för någon form av återhämtning, har jag lyckats pilla ner i smeten.

Dagarna på Leksand sommarland med barnen var fantastiska! Allt flöt på! Barnen var glada, modiga, hjälpsamma, roliga, uthålliga och vi gjorde så många roliga saker tillsammans.

Dagarna hemma sedan blev fyllda med saker de också, men blev kanske lite sega till slut. Nu vill jag återgå till vardag! Slippa laga all mat, få lite struktur och ordning i rutiner. Fast det ska sägas att det här med att inte behöva bry sig om vad klockan är, är något jag kommer att sakna.

Nedan följer ett litet bildpotpurri från minisemestern i Leksand.

I en trampbåt

Oskar testar BMX banan

Emma i låghöjdsbanan.

Livet!

Leksand strand. Verkligen fin campingresort.

Kvällsaktiviteter.

Tripp, trapp, trull #1

Tripp, trapp, trull #2

På väg att åka Zipline!

Bara säg ja, det blir lite roligare då! 🙂 

Som sagt, lite roligare! 😀

Jag och mina knäppisar!

Ingen camping utan minigolf!

Så. Vackert.

Höghöjdsbanan som jag och Wilma gick. 

Oskar gillade att ro runt sin syster i roddbåtarna.

Segway var faktiskt en riktig hit!

För att inte tala om Go-kart! Jättekul tyckte alla inblandade!

Nu är ju Leksand sommarland mestadels ett vattenland och många timmar spenderades förstås i diverse vattenrutschkanor. Men som på många andra vattenland så rådde där totalt fotoförbud, så från dessa aktiviteter finns inga bilder. Men jag kan varmt rekommendera Leksand sommarland för er som ännu inte varit där. Ett alldeles lagom sommarland, med tillräckligt många och häftiga aktiviteter, på en inte alltför stor yta. Leksand resort, campingen och stugbyn bredvid, var också ett riktigt trevligt ställe att bo på. Enda minuset på resan är priserna. Liksom många andra tema-parker vet de hur man tar betalt.

Jag gissar att vi kommer tillbaka!

Man måste leva lite också…

…inte bara överleva.

Igår morse vaknade jag kl 04.05. Tvärpigg. Det var varmt, någon åkte moppe fram och tillbaka, en mygga surrade…ja, massa irritationsmoment fanns där.

Men för första gången på länge så bara låg jag där med ett fånigt leende och kände mig så glad! Glad och tacksam!

Jag bestämde mig inför den här ensamveckan att jag ska göra sånt som ger mig energi och ta tillvara på varje möjlighet.

Tro mig, det har jag gjort!

På fredagen, efter jag lämnat över barnen till Niklas , så åkte jag hem till min kollega Kenny. Det blev poolbad, middag, vin och massa härligt prat! Så trevligt!

På lördagen gick jag all in med min älskade vän Kaisa. Vi shoppade lite tillsammans, tog en fika, pratade, lagade middag, drack vin, pratade lite mer, fixade i ordning oss som under ”the good old days” och åkte sen in till Stockholm och roade oss. En underbar kväll!

Söndagen tillbringades i sällskap med mina bröder då vi rensade vinden i pappas hus. Jobbigt (och framför allt svettigt) men på sätt och vis energigivande då man återupplever gamla minnen ihop.

I måndags kom Hanna och vi åt lunch ihop. Efter den följde jag lite spontant med henne och provkörde bil i Uppsala. Jag kanske vet nu vad jag ska byta till i januari.

I tisdags åkte jag med Wilma in till Stockholm en sväng och på kvällen var vi och såg nya mamma Mia filmen. Så bra!! Kul att få lite bonusumgänge med stora flickebarnet också!

Onsdag blev en vilodag, men på kvällen kom en föredetta granne på spontanbesök. Lite vin och prat igen i den ljuvliga sommarkvällen! Härligt!

Ju mer jag tänker på den här veckan desto gladare blir jag! Jag vet att det inte alltid kommer att vara såhär skitkul, men jag tar tillvara på det nu och njuter av känslan.

Igår torsdag fick jag ett fint sms av min chef som stärkte mig. Tänk att en sån liten handling, några rader väl valda ord i ett sms, kan göra skillnad för någon. Viktigt att minnas!

På kvällen igår blev det bio igen. Denna gång med min vän Angelica. Så himla mysigt!

Ensamveckan avslutar jag i ensamhet på midgårdsbadet. Reflekterar och njuter av stunden.

Nu väntar en intensiv vecka med barnen. Vi åker till leksand sommarland sön-tis. Sen händer massa andra saker som kommer att göra att veckan säger….swish!! Men det ska bli härligt att komma iväg lite!

Det var ju roligt att jag för en gång skull skrev ett litet glatt inlägg! 😀

Nu ska jag hem och förbereda för barnens ankomst!

Vi hörs!

Don’t look back in anger

Rubriken – en klassisk låt av Oasis, men likväl även något som upptar mina tankar för det mesta nu. Hur ska jag kunna se tillbaka utan att bli arg och bitter? Ska jag ens se tillbaka? Om detta strider min hjärna med just nu och jag växlar mellan att vara rätt stabil vissa dagar, för att sen falla ihop till en gråtande liten pöl.

När livet känns som värst så tänker jag att jag inom loppet av 3 år har förlorat allt. Mina båda föräldrar, mitt äktenskap, halva tiden med mina barn, ett hus, en stabil ekonomi, en tillhörighet. Hur ska jag låta bli att vara arg på det? Arg på cancer och hjärtsjukdom! Arg på på mig själv som inte kunde bättre! Arg över att behöva ta ifrån mina barn en del av deras liv och trygghet! Arg på ensamhet!

Så värdelöst och kasst!!

Men så ibland glimrar ljuset till i mörkret och jag ser ändå det jag har och försöker känna tacksamhet för det. Mina fina älskade barn förstås. Som med sin tapperhet och inre trygghet ändå fixat det nya livet hyfsat väl. Mina vänner. Ovärdeliga.

Mina syskon med familjer, som jag delar sorgen med. Sorgen efter mamma och pappa som inte finns med oss längre. Tillsammans hjälps vi nu åt att förvalta både minnen och saker efter våra föräldrar. Det är tungt, men för oss åtminstone lite närmare varandra i någon sorts gemenskap.

Är också tacksam över att ha ett jobb jag trivs på med fantastiska kollegor, även om tanken på att jobba igen om 3,5 vecka utlöser en mindre panik.

I detta virrvarr av tankar befinner jag mig just nu. Kastas mellan bitterhet och hopp, glädje och sorg, att leva ut och att lägga ner. Min drivkraft är ändå för det mesta tanken på att det måste bli bättre. Någonstans där framme ler lyckan. Jag tvingar mig själv att leva, att ta för mig, att våga….

Att leva innebär tyvärr också att falla. Falla djupt i känslornas berg-och-dalbana. Men jag vet ju att dalarna blir färre med tiden och inte lika djupa. Det är bara så oändligt svårt ibland att försöka vara positiv, se framåt och våga hoppas.

Någon sa till mig; att skiljas, att vara med om en nära anhörigs sjukdom samt att förlora sin förälder, är var för sig några av de värsta kriserna man kan gå igenom. Nu går du igenom dem alla på samma gång. Det är inte konstigt att det gungar.

Nästa vecka får jag lite professionell hjälp med den biten. Jag vet att det blir bra till slut.

Don’t look back in anger.

Krisa sig till förändring

I morse på den obligatoriska morgonpromenaden, med vovve i koppel och intressant podd i lurarna, så fick jag en hel del massa bra input att bli stärkt av nu när det livskrisar en aning.

Jag har funderat mycket på varför livet tog just den vändning det gjorde. Varför skilsmässan blev ett faktum? Vilka val som gjordes och varför?

Allt började egentligen med en livskris vid nyligen fyllda 40.

Den finns alltså på riktigt, 40-årskrisen, och den skulle visa sig bli såväl min fiende som min vän och räddning. Reflektionen i podden jag lyssnade på, bestod i att kriser, hur tunga de än må vara, kan få oss att byta riktning på vårt liv om vi bara tillåter oss att lyssna inåt och bli medvetna om livets tillkortakommanden, men och styrkor och potential.

För mig tog det år att lyssna och den första lilla rösten som gjorde sig hörd var nog den klassiska; ”är det såhär det ska vara nu”?

Jag hade allt, men saknade ändå en hel massa pusselbitar som jag blev tvungen att leta efter. Det blev jobbigt. Krävdes en del modiga beslut, men jag kände nog ändå hela tiden att krisen har kommit för att lära mig någonting som jag missat. För min del fanns den förmodligen där för att jag, under väldigt lång tid, satt delar av det som identifierar mig som person, kraftigt åt sidan.

Sen jag flyttade för mig själv har jag tex. åter upptäckt mitt behov av att vara ensam. Redan som liten hade jag en stark integritet och umgicks gärna med mig själv. Har alltid trivts i mitt eget sällskap och drar mig inte för att göra saker på egen hand. Jag skulle vilja påstå, att mitt behov av ensamhet är så utpräglat starkt, att jag mår psykiskt dåligt när jag kompromissar bort det. Jag har bara inte alltid insett det.

Jag har förstås också älskat familjelivet, att umgås med barnen och med Niklas, men inte fattat att den andra delen av det som är jag också hade behövt ta plats. Mycket mer plats.

Nu kan man ju få intrycket av att jag är en asocial person som vill vara mest för mig själv, men så är det förstås inte. Det vet ni som känner mig väl. Men behovet av att få dra mig undan till min egna vrå och göra saker på mitt egna sätt, är minst lika starkt som behovet av kärlek och gemenskap.

I fyra mer eller mindre omtumlande år har jag vandrat ihop med den här krisen nu. Det har varit upp- och nedgångar. Vissa perioder lugna och stabila, andra gungiga och oroliga. Vissa händelser skulle man velat vara utan, men på det stora hela kan jag konstatera att så mycket jag lärt mig om mig själv de senaste åren, hade jag aldrig gjort om jag inte livskrisat.

Så….med det sagt, skulle jag vilja önska att alla kan gå in i en livskris med en känsla av att det är NU det går att göra skillnad. Det Är HÄR man kan utvecklas och göra förändring, oavsett vad förändringen kommer att leda till. Det kräver att man LYSSNAR och det kräver MOD, men det gör en så mycket STARKARE, så det är synd att inte ta chansen när den kommer.

Äpplet faller inte så långt från trädet.

Idag träffade jag en vän till mamma och pappa i garaget vid Ica kvantum. Han beklagade sorgen och var liksom många andra, smått chockad över att pappa blev så plötligt sjuk och dog bara sådär.

Till saken hör att vi som stod bredvid fick se hur pappa kämpade envist mot sjukdomen i över ett halvår, men till andra klagade pappa aldrig. Inte många utanför familjen anade HUR sjuk han egentligen var.

För sådan var han. Tystlåten när det kom till sitt mående, ville aldrig vara till last för andra. Vi barn har med dårars envishet funnits där och försökt lyssna in och tolka hans behov av hjälp, men inte ens till oss klagade han i onödan.

När pappas vän nu stod där framför mig, med en bekymrad blick som försökte förstå, hörde jag mig själv säga att pappa nog dolde för många runtom hur det egentligen stod till. Ville inte oroa. Ville inte vara till belastning.

I bilen på väg hem förstår jag. Att jag är exakt likadan själv. Ber mycket sällan om hjälp fast jag skulle behöva. Håller hellre tyst än att låta personer runtomkring få veta hur det egentligen står till. Känns det igen? Jag slår vad om att jag känner ganska många som gör likadant.

En av få som faktiskt är riktigt bra på att få mig att prata är Niklas. Han frågar och frågar, ger inte upp så lätt och värjer sig heller inte för att konfronteras med mörker. Har några till vänner som har den förmågan.

I dagsläget vet jag inte hur jag ska överleva mina ensamveckor under semestern. Har bokat in några grejer, men saknar totalt initiativförmåga känner jag. Jag är helt värdelös på att vara ynklig, sårbar och be om hjälp.

Så hörs jag inte av, kan ni bara anta att jag behöver er ändå. ❤️

Ännu ett farväl

Den 17 juni 2015 befann vi oss i kapellet på Karolinska för att ta farväl av mamma. Det var inte första gången då som jag var med och bäddade ner en älskad person i kista, så jag var inte speciellt rädd, men mitt i det stilla vackra så är det ju så plågsamt overkligt.

Idag, 3 år och en dag senare, var det dags igen. Samma kapell, samma rum, en kista, ännu en förälder….min lilla pappa. ❤️

Det finns inga ord som riktigt kan förklara känslan av att säga hejdå till en person som funnits där i hela ens liv. Det går inte riktigt att ta in att personen som ligger där, kall och blek, inte kommer att vakna mer. Han kommer inte ringa. Han kommer inte häva ur sig sina roliga och underfundiga kommentarer nåt mer. Han kommer aldrig mer komma till undsättning med ett verktyg när det kör ihop sig med nåt tekniskt. Han kommer aldrig mer berätta sina historier och jag får aldrig mer ta del av allt han kunde och hade fått uppleva.

Allt finns nu bara i mitt huvud. Allt som var min pappa får mitt minne förvalta, precis som det fått göra med mamma.

Pappa var klädd i en somrig skjorta idag. Han fick med sig lite väl valda saker i kistan och teckningar av barnbarn och barnbarnsbarn. Han var fin och fridfull. Så stilla. Och jag, jag kan inte ta in eller begripa att han aldrig mer kommer tillbaka.

Det ofattbara gör mig helt slut. Har legat på soffan sen jag kom hem och hjärtat känns blytungt. Det får kännas så. Sorg känns i hela kroppen. Ont.

I morgon är en annan dag. Idag var det farväl. Sov gott älskade pappa! ❤️

Överväldigad

Det är när krisen kommer som man får ett litet kvitto på hur man är som person och medmänniska. Karma pays you back liksom….

Jag måste vara en helt OK person, för sååå mycket kärlek och omtanke som jag fått i samband med pappas bortgång, trodde jag inte var möjligt.

Det har varit omtänksamma telefonsamtal, sms, meddelanden på FB och messenger. Niklas och barnen fanns där precis efteråt med kärlek och mat, vännen A som kom hit med körsbär och bara satt bredvid mig i soffan flera timmar. Övriga familjen förstås. Kollegor som hjälpt mig orka igenom skoldagen, delat med sig av planeringar och material och delat ut spontana kramar och frågat hur jag mår.

Jag vet att jag varit överväldigad av tacksamhet tidigare då folk i min närhet visat denna omtanke, men det är ingenting mot vad jag är nu.

Ni underbara personer som på något sätt visat ert deltagande i min sorg, från djupet av mitt hjärta, ett stort varmt TACK!! Ni anar inte vad det betyder!!

All kärlek till er!! ❤️❤️❤️🙏🏻